Mellan åren 1563 och 1718 var det krig mellan Danmark och Sverige fem gånger. Halland var ett av de landskap som drabbades allra mest.

Krig handlar om helt andra saker än ”kungar och årtal”. Krig drabbar folket och människorna i de krigförande länderna hårt, väldigt hårt. När fiendens soldater skulle anfalla kom arméer och soldater som brände och dödade, och som skulle ha mat till kanske 10 000 personer. Kom ens egna soldater förbi så kanske de inte slog ihjäl bönderna, men mat skulle de ha. Och armén behövde soldater så man hämtade män och pojkar som ofta mot sin egen vilja fick följa med på långa och farliga uppdrag och fälttåg.

Ett sätt för svenskarna att stoppa danskarna kunde vara att ge sig in i Halland och bränna ner så många byar och gårdar man kunde hitta. På så vis fanns ingen mat till den danska armén när den senare kom förbi.

Kriget drabbade dem som bodde i Halland nästan obeskrivligt hårt. Några gånger gick bönderna på båda sidor om gränsen i Halland och Småland samman och sa att ”vi släpper inga soldater in över gränsen”. Man ordnade vad man kallade för en ”bondefred”. Vid ett par tillfällen fick kungens soldater vända hem igen, men ofta hade bönderna inget att sätta emot.

Med krigen och fälttågen kom inte bara svält och död, utan också sjukdomar. Pest, lungsot och influensaepidemier följde med soldaterna över landet.