Lucia – både gammal och ny tradition

Tidigt på morgonen den 13 december är det dags för Luciafirande, för så har vi väl alltid gjort? Både ja och nej.

På 1700-talet bytte vi i Sverige kalender och flyttade dagarna i almanackan ett par veckor. I den gamla kalendern låg midvintern, årets längsta natt, på detta datum. Då gällde det att hålla de onda makterna borta med ljus och också en del festande. Dessutom var Lucia inledningen på fastan, som avslutades på julafton när solen gick ner. Inte så konstigt att man ville hålla kalas och äta så mycket man kunde innan solen gick upp.

Det luciatåg vi möter idag har en del ursprung i denna gamla tradition, men inte bara. Ta Luciasången till exempel. Melodin hittade svenska resenärer nere i Neapel i Italien i mitten på 1800-talet, och tog hem till Sverige. När vårt moderna luciatåg fick fart så sent som på 1920-talet, skaffade man sig svenska texter till melodin. ”Sankta Lucia, ljusklara fägring”, ”Natten går tunga fjät” och ”Ute är mörkt och kallt” kanske ni både hört och sjungit. Men lustigt nog handlar inte sången från början om helgonet Sankta Lucia. Den handlar om en fiskare som sjunger om hur vackert det är i hamnen på halvön Santa Lucia nere i Neapel. Men så brukar traditioner se ut. Man hittar något långt borta och snickrar om det till ens egna behov och önskemål.

Så om ni börjar tycka att det luciafirande ni minns från er barndom har förändrats, så är detta bara i sin ordning. För det har traditionerna alltid gjort! Hur ser framtidens Lucia ut? Ja, det vet nog ingen!

december 2014