Petrus de Dacia var egentligen ingen speciell eller extra märkvärdig  person, munkar som han fanns det ganska gott om under medeltiden.  Det som gjort att vi idag minns honom är att han skrev en hel del brev och  texter. Många var adresserade till Kristina av Stommeln, en kvinna född i  det som nu är Tyskland. Långt efter sin död utropades hon till helgon  av katolska kyrkan. Ett av breven till henne skrev han från Halmstad.

På den här tiden reste munkarna en hel del. Man färdades mellan klostren,  ibland ända från Frankrike i söder till Sverige i norr. Munkarna pratade och  skrev på Latin. På så vis kunde de prata med varandra oavsett vilket land  de kom från och vilket språk de var födda med. Petrus kom till Halmstad  den 6 december år 1270 och stannade här över jul och nyår fram till den  22 januari. Han skulle resa till Skänninge i Östergötland för att arbeta på  klostret här.

Vad säger Petrus då i sitt brev? Nej, han verkar inte särskilt glad. Han fick  inte med sin varma pälsrock så han fryser, och han känner sig övergiven  av Gud. Om staden säger han ingenting, men han är kvar här så länge för  han vill inte ge sig av utan ett resesällskap. Det kunde vara ganska farligt  att resa ensam under denna tid. Vi får också reda på att han efter femton  dagars färd anländer helskinnad till Skänninge, en resa som idag tar drygt  tre timmar med bil. Hur Petrus färdades berättas aldrig i brevet, men det var möjligt att ta sig genom landet till fots eller med båt.

Vill du läsa hela Petrus brev så finns det översatt till svenska här